Comentario
Con algunos trazos, escritos primero en árabe, traducidos a sueco y ahora a español, Rasha Alqasim delinea las relaciones entre familiares y vecinos, y la decepción cuando las expectativas sobre las mujeres no se cumplen.
En un contexto de guerra, además de la pérdida de hermanos y padres, los quehaceres cotidianos parecen una coreografía sin sentido, los objetos comunes, como personajes, señalan los vacíos, la falta de uso, los traslados o el abandono.
La desdicha y la incomprensión del presente flotan sobre un duelo inconcluso por un lugar seguro, un hogar, por la razón de la existence.
El juicio anquilosado de una sociedad subordinada a tradiciones machistas confina a las mujeres tras las paredes de una casa y al mismo tiempo en un mundo interior que ofrece, quizá, el único espacio de libertad.
Soy invisible
Aquí la gente compite entre sí
para arreglar matrimonios
Las mujeres expulsadas
desde temprano
sus nombres eliminados de las listas
de objetos interesantes
La madre de mi madre quisiera una boda
pero ya no tiene esperanza en mí
No sé cómo voy a explicarlo
No puedo comportarme como se le exige a una mujer
Soy indiferente ante mis deberes como anfitriona
No me interesa hablar de peinados y tintes de cabello
Mi cabello es antisocial
Mi madre busca tus cartas de amor
entre los montones de vestigios que dejo tras de mí
Pero como no sabe leer
debe conformarse con su propia desconfianza.
Cierro los ojos y presiono
las manos sobre los párpados
La luz aquí revela todo.
Me hago una con la oscuridad
para que la luz no me descubra
A veces no me salvo
sin querer termino atrapando miradas
A mi familia le llega el recuerdo de que sigo viva
Los vecinos esperan nuevos secretos reveladores sobre mí
Mi hermana sabe todo, pero no dice nada
Es ella quien lava las fundas de mi almohada
manchadas con lágrimas y rímel
Aquí la gente se dedica a lo que no le concierne
Así de atrofiados están
Soy invisible
y eso me hace especialmente llamativa
Alimento la guerra con aquellos a quienes amo
Soy una mujer miserable
que nunca aprende a llegar a tiempo
Los quehaceres me exaltan
Me precipito entre los platos
pongo la mesa para familias grandes
Me imagino un hogar
lleno de vida y movimiento
en el que consumo grandes cantidades de
platos
cucharas
vasos
saleros
tenedores
cuchillos
Cosas que no tienen que ver con la soledad
pero a las que tampoco les preocupa en qué casa viven
Soy una mujer deplorable
Sujeto mis papeles bajo el brazo
Tan pronto como un pensamiento llega volando, dejo caer los platos al piso
por miedo a que el pensamiento desaparezca
como un pájaro
Soy una mujer escuálida
Es un hecho que nunca puedo tragar
la comida que yo misma he preparado
Soy una mujer descuidada
Nunca recuerdo las recetas
mezclo todos los ingredientes como sea
sazono con plegarias
y espero que eso vuelva la comida más sabrosa
Soy una mujer suspirante
intento hacer que la sopa se enfríe, pero permanece caliente porque mi aliento arde
Soy una mujer triste
Alimento la guerra con aquellos a quienes amo
La guerra cambia los muebles de lugar
Me deja entre las cosas que quedaron atrás
Soy una mujer sola
Contemplo triste a los niños que regresan de la escuela
Aprendo a escribir la palabra niña como si fuera analfabeta
Me deletreo con el cuidado de alguien que se masajea la cabeza
Soy una mujer sombría
Nunca le pongo sal a la comida
Dejo que mis lágrimas
condimenten lo que resta de vida
Soy una mujer locuaz
El aire ya no es libre en nuestra casa
Se contamina con mi voz estruendosa
Soy una mujer olvidada
Tomo distancia de todos los demás
y conquisto la soledad absoluta
Soy una mujer indiferente
La nostalgia ha lastimado mi corazón
Me he acostumbrado a esperar
Me entrego al dolor hasta que deja de tocarme
Soy una mujer exhausta
Mis articulaciones han dejado de cooperar
Me quedo de pie y me asomo al camino
En cuanto veo que alguien hace señas creo que se dirige a mí
Soy una mujer loca.
Dejo las lámparas encendidas durante la noche
para convencer a los vecinos de que la familia ve una película
de que la familia todavía es una familia
Soy una mujer patética
Nunca aprendo de las heridas de los utensilios de cocina
Pero cada vez que mi mano izquierda tiembla
duele el corazón
La mano me recuerda las lesiones
Soy una mujer frustrada
Pienso en ti
y de pronto todo huele a quemado
Soy una mujer angustiada
La soledad me ofrece muchos quehaceres
Plancho el uniforme de mi padre
le quemo agujeros para retrasar la guerra
Lavo la ropa de mis hermanos perdidos
La lavo una y otra vez
como un pretexto para esperar su regreso
Soy una mujer olvidadiza
Orgullosa sostengo una docena de cucharas
pero la mano tiembla de miedo
Me incrimina
¿Para quién son todas esas cucharas?
Sólo somos dos ahora
¡Doce cucharas para quién!
La memoria de la mano es más fuerte
¿Puede la mano olvidar el saludo de quienes se han ido?
Originales en sueco
Jag är osynlig
Här tävlar folk med varandra
i att arrangera äktenskap
Kvinnorna räknas ut
redan tidigt
deras namn stryks från listorna
över intressanta objekt
Min mormor förväntar sig ett bröllop
men har gett upp hoppet om mig
Jag vet inte hur jag ska förklara det
Jag kan inte bete mig på det sätt som krävs av en kvinna
Jag är likgiltig inför mina värdinneplikter
Ointresserad av att prata om frisyrer och hårfärgning
Mitt hår är asocialt
Min mor letar efter dina brev
bland högarna jag lämnar bakom mig
Men eftersom hon inte kan läsa
får hon nöja sig med sin egen misstänksamhet
Jag blundar hårt
Trycker händerna mot ögonlocken
Ljuset här blottar allt
Jag blir ett med mörkret
för att inte genomskådas av ljuset
Ibland kommer jag inte undan
hamnar oavsiktligt i blickfånget
Min familj påminns om att jag fortfarande lever
Grannarna väntar på nya avslöjande hemligheter om mig
Min syster vet allt, men säger ingenting
Det är hon som tvättar mina örngott
märkta av tårarna och mascaran
Här ägnar sig folk åt det som inte angår dem
Så förkrympta är de
Jag är osynlig
Och det gör mig särskilt iögonfallande
Jag matar kriget med dem jag älskar
Jag är en miserabel kvinna
som aldrig lär sig passa tider
Sysslorna hetsar mig
Jag rusar mellan tallrikarna
dukar bord för stora familjer
Jag föreställer mig ett hem
fullt av liv och rörelse
där jag förbrukar mängder av
tallrikar
skedar
glas
saltkar
gafflar
knivar
Saker som inte har med ensamheten att göra
men inte heller bryr sig om i vilket hus de bor
Jag är en usel kvinna
Jag klämmer fast mina papper under armarna
Så fort en tanke kommer flygande släpper jag tallriken i golvet
av rädsla för att tanken ska försvinna
som en fågel
Jag är en mager kvinna
Det är ett faktum att jag aldrig kan få ner
mat som jag lagat själv
Jag är en slarvig kvinna
Jag minns aldrig recepten
blandar ihop alla ingredienser på måfå
kryddar med böner
och hoppas att det ska göra maten mer aptitlig
Jag är en suckande kvinna
jeg försöker få soppan att kallna, men den förblir het
av min brännande andedräkt
Jag är en sorgsen kvinna
Jag matar kriget med dem jag älskar
Kriget möblerar om
Lämnar mig bland sakerna som blivit kvar
Jag är en ensam kvinna
Jag betraktar sorgset skolbarnen som återvänder hem
Jag lär mig skriva ordet barn som om jag vore analfabet
Jag stavar mig fram lika varsamt som någon som masserar sin hårbotten
Jag är en dyster kvinna
Jag saltar aldrig maten
Jag överlåter åt mina tårar att
smaksätta resterande liv
Jag är en pratsjuk kvinna
Luften är inte längre fri i vårt hem
Den förorenas av min ekande röst
Jag är en bortglömd kvinna
Jag tar avstånd från alla andra
och erövrar den absoluta ensamheten
Jag är en likgiltig kvinna
Nostalgian har redan skadat mitt hjärta
Jag har vant mig vid att längta
Jag överlämnar mig åt smärtan tills den inte längre berör mig
Jag är en utmattad kvinna
Mina leder har slutat samarbeta
Jag blir stående och tittar ut på vägen
Så fort jag ser någon vinka tror jag att det är till mig
Jag är en galen kvinna
Jag låter lamporna lysa natten igenom
for att intala grannarna att familjen tittar på film
att familjen fortfarande är en familj
Jag är en patetisk kvinna
Jag lär mig aldrig av såren från köksredskapen
Men varje gång min vänstra hand skakar
värker hjärtat
Handen påminner mig om skadorna
Jag är en misslyckad kvinna
Jag tänker på dig
och plötsligt luktar allt vidbränt
Jag är en ängslig kvinna
Ensamheten erbjuder mig många sysslor
Jag stryker min fars uniform
bränner hål i den för att fördröja kriget
Jag tvättar kläderna åt mina förlorade bröder
Jag tvättar dem om och om igen
som en förevändning för att vänta på deras återkomst
Jag är en glömsk kvinna
Stolt bär jag dussintals skedar
men handen skakar av rädsla
Den anklagar mig
För vem bär du alla dessa skedar?
Vi är bara två nu
Tolv skedar för vem!
Handens minnen är starkare
Kan handen glömma hälsningen från dem som givit sig av?
Primera edición de la Muestra de poetas suecas: Balsam Karam.
Relacionado