Muestra de poetas suecas: Rasha Alqasim

Rasha Alqasim (1989)

Selección, comentarios y traducción de Gwennhael Huesca Reyes

Poeta y periodista, nacida en Samarra, Iraq, hoy residente en Suecia. En 2017 publicó su primer libro de poemas Jag matar kriget med dem jag älskar (Alimento la guerra con los que amo), acerca de familias quebradas por la guerra y las estrategias de supervivencia de las mujeres.

Comentario

Con algunos trazos, escritos primero en árabe, traducidos a sueco y ahora a español, Rasha Alqasim delinea las relaciones entre familiares y vecinos, y la decepción cuando las expectativas sobre las mujeres no se cumplen.

En un contexto de guerra, además de la pérdida de hermanos y padres, los quehaceres cotidianos parecen una coreografía sin sentido, los objetos comunes, como personajes, señalan los vacíos, la falta de uso, los traslados o el abandono.

La desdicha y la incomprensión del presente flotan sobre un duelo inconcluso por un lugar seguro, un hogar, por la razón de la existence.

El juicio anquilosado de una sociedad subordinada a tradiciones machistas confina a las mujeres tras las paredes de una casa y al mismo tiempo en un mundo interior que ofrece, quizá, el único espacio de libertad.

Soy invisible

Aquí la gente compite entre sí para arreglar matrimonios Las mujeres expulsadas desde temprano sus nombres eliminados de las listas de objetos interesantes La madre de mi madre quisiera una boda pero ya no tiene esperanza en mí No sé cómo voy a explicarlo No puedo comportarme como se le exige a una mujer Soy indiferente ante mis deberes como anfitriona No me interesa hablar de peinados y tintes de cabello Mi cabello es antisocial Mi madre busca tus cartas de amor entre los montones de vestigios que dejo tras de mí Pero como no sabe leer debe conformarse con su propia desconfianza. Cierro los ojos y presiono las manos sobre los párpados La luz aquí revela todo. Me hago una con la oscuridad para que la luz no me descubra A veces no me salvo sin querer termino atrapando miradas A mi familia le llega el recuerdo de que sigo viva Los vecinos esperan nuevos secretos reveladores sobre mí Mi hermana sabe todo, pero no dice nada Es ella quien lava las fundas de mi almohada manchadas con lágrimas y rímel Aquí la gente se dedica a lo que no le concierne Así de atrofiados están Soy invisible y eso me hace especialmente llamativa

Alimento la guerra con aquellos a quienes amo

Soy una mujer miserable que nunca aprende a llegar a tiempo Los quehaceres me exaltan Me precipito entre los platos pongo la mesa para familias grandes Me imagino un hogar lleno de vida y movimiento en el que consumo grandes cantidades de platos cucharas vasos saleros tenedores cuchillos Cosas que no tienen que ver con la soledad pero a las que tampoco les preocupa en qué casa viven Soy una mujer deplorable Sujeto mis papeles bajo el brazo Tan pronto como un pensamiento llega volando, dejo caer los platos al piso por miedo a que el pensamiento desaparezca como un pájaro Soy una mujer escuálida Es un hecho que nunca puedo tragar la comida que yo misma he preparado Soy una mujer descuidada Nunca recuerdo las recetas mezclo todos los ingredientes como sea sazono con plegarias y espero que eso vuelva la comida más sabrosa Soy una mujer suspirante intento hacer que la sopa se enfríe, pero permanece caliente porque mi aliento arde Soy una mujer triste Alimento la guerra con aquellos a quienes amo La guerra cambia los muebles de lugar Me deja entre las cosas que quedaron atrás Soy una mujer sola Contemplo triste a los niños que regresan de la escuela Aprendo a escribir la palabra niña como si fuera analfabeta Me deletreo con el cuidado de alguien que se masajea la cabeza Soy una mujer sombría Nunca le pongo sal a la comida Dejo que mis lágrimas condimenten lo que resta de vida Soy una mujer locuaz El aire ya no es libre en nuestra casa Se contamina con mi voz estruendosa Soy una mujer olvidada Tomo distancia de todos los demás y conquisto la soledad absoluta Soy una mujer indiferente La nostalgia ha lastimado mi corazón Me he acostumbrado a esperar Me entrego al dolor hasta que deja de tocarme Soy una mujer exhausta Mis articulaciones han dejado de cooperar Me quedo de pie y me asomo al camino En cuanto veo que alguien hace señas creo que se dirige a mí Soy una mujer loca. Dejo las lámparas encendidas durante la noche para convencer a los vecinos de que la familia ve una película de que la familia todavía es una familia Soy una mujer patética Nunca aprendo de las heridas de los utensilios de cocina Pero cada vez que mi mano izquierda tiembla duele el corazón La mano me recuerda las lesiones Soy una mujer frustrada Pienso en ti y de pronto todo huele a quemado Soy una mujer angustiada La soledad me ofrece muchos quehaceres Plancho el uniforme de mi padre le quemo agujeros para retrasar la guerra Lavo la ropa de mis hermanos perdidos La lavo una y otra vez como un pretexto para esperar su regreso Soy una mujer olvidadiza Orgullosa sostengo una docena de cucharas pero la mano tiembla de miedo Me incrimina ¿Para quién son todas esas cucharas? Sólo somos dos ahora ¡Doce cucharas para quién! La memoria de la mano es más fuerte ¿Puede la mano olvidar el saludo de quienes se han ido?

Originales en sueco

Jag är osynlig

Här tävlar folk med varandra i att arrangera äktenskap Kvinnorna räknas ut redan tidigt deras namn stryks från listorna över intressanta objekt Min mormor förväntar sig ett bröllop men har gett upp hoppet om mig Jag vet inte hur jag ska förklara det Jag kan inte bete mig på det sätt som krävs av en kvinna Jag är likgiltig inför mina värdinneplikter Ointresserad av att prata om frisyrer och hårfärgning Mitt hår är asocialt Min mor letar efter dina brev bland högarna jag lämnar bakom mig Men eftersom hon inte kan läsa får hon nöja sig med sin egen misstänksamhet Jag blundar hårt Trycker händerna mot ögonlocken Ljuset här blottar allt Jag blir ett med mörkret för att inte genomskådas av ljuset Ibland kommer jag inte undan hamnar oavsiktligt i blickfånget Min familj påminns om att jag fortfarande lever Grannarna väntar på nya avslöjande hemligheter om mig Min syster vet allt, men säger ingenting Det är hon som tvättar mina örngott märkta av tårarna och mascaran Här ägnar sig folk åt det som inte angår dem Så förkrympta är de Jag är osynlig Och det gör mig särskilt iögonfallande

Jag matar kriget med dem jag älskar

Jag är en miserabel kvinna som aldrig lär sig passa tider Sysslorna hetsar mig Jag rusar mellan tallrikarna dukar bord för stora familjer Jag föreställer mig ett hem fullt av liv och rörelse där jag förbrukar mängder av tallrikar skedar glas saltkar gafflar knivar Saker som inte har med ensamheten att göra men inte heller bryr sig om i vilket hus de bor Jag är en usel kvinna Jag klämmer fast mina papper under armarna Så fort en tanke kommer flygande släpper jag tallriken i golvet av rädsla för att tanken ska försvinna som en fågel Jag är en mager kvinna Det är ett faktum att jag aldrig kan få ner mat som jag lagat själv Jag är en slarvig kvinna Jag minns aldrig recepten blandar ihop alla ingredienser på måfå kryddar med böner och hoppas att det ska göra maten mer aptitlig Jag är en suckande kvinna jeg försöker få soppan att kallna, men den förblir het av min brännande andedräkt Jag är en sorgsen kvinna Jag matar kriget med dem jag älskar Kriget möblerar om Lämnar mig bland sakerna som blivit kvar Jag är en ensam kvinna Jag betraktar sorgset skolbarnen som återvänder hem Jag lär mig skriva ordet barn som om jag vore analfabet Jag stavar mig fram lika varsamt som någon som masserar sin hårbotten Jag är en dyster kvinna Jag saltar aldrig maten Jag överlåter åt mina tårar att smaksätta resterande liv Jag är en pratsjuk kvinna Luften är inte längre fri i vårt hem Den förorenas av min ekande röst Jag är en bortglömd kvinna Jag tar avstånd från alla andra och erövrar den absoluta ensamheten Jag är en likgiltig kvinna Nostalgian har redan skadat mitt hjärta Jag har vant mig vid att längta Jag överlämnar mig åt smärtan tills den inte längre berör mig Jag är en utmattad kvinna Mina leder har slutat samarbeta Jag blir stående och tittar ut på vägen Så fort jag ser någon vinka tror jag att det är till mig Jag är en galen kvinna Jag låter lamporna lysa natten igenom for att intala grannarna att familjen tittar på film att familjen fortfarande är en familj Jag är en patetisk kvinna Jag lär mig aldrig av såren från köksredskapen Men varje gång min vänstra hand skakar värker hjärtat Handen påminner mig om skadorna Jag är en misslyckad kvinna Jag tänker på dig och plötsligt luktar allt vidbränt Jag är en ängslig kvinna Ensamheten erbjuder mig många sysslor Jag stryker min fars uniform bränner hål i den för att fördröja kriget Jag tvättar kläderna åt mina förlorade bröder Jag tvättar dem om och om igen som en förevändning för att vänta på deras återkomst Jag är en glömsk kvinna Stolt bär jag dussintals skedar men handen skakar av rädsla Den anklagar mig För vem bär du alla dessa skedar? Vi är bara två nu Tolv skedar för vem! Handens minnen är starkare Kan handen glömma hälsningen från dem som givit sig av?

Primera edición de la Muestra de poetas suecas: Balsam Karam.

Deja un comentario

Carrito de compra

Descubre más desde

Suscríbete ahora para seguir leyendo y obtener acceso al archivo completo.

Seguir leyendo