Helena Boberg (1974)
Selección, comentarios y traducción de Gwennhael Huesca Reyes
Poeta y traductora. Autora de tres libros de poemas: Repuls, Sinnesvåld y Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet. Este último, publicado en 2020, fue nominado al Premio de Poesía de la Radio Sueca en 2021.
Comentario
En medio de la adversidad, el cuerpo es el centro gravitacional contra el que todo se impacta. Es imposible, pero también inútil, enmudecer la respuesta del cuerpo para aislarlo del mundo.
Los poemas de Helena Boberg van hacia adentro, examinan las sensaciones, las emociones que se desprenden de existir y vincularse con otras personas.
Los sentimientos se mueven en un escenario en el que se alcanzan todos los extremos. A veces el resultado es la devastación, real o fantasiosa, simbólica, sin miedo ni límites morales.
Selección del libro Repuls (2011)
Te amo como la sal ama la carne
Es imposible formularlo.
¿Cómo vivo cuando tú no me ves?
Estoy sin evidencia del vacío del día ante la noche
—
Pasan algunos meses.
El silencio puede soportarse.
El cuerno de la luna crecía en el cielo por sexta vez
y la felicidad era incierta aún
La posición fetal, mi único contacto con el origen
Una araña con las patas vulneradas
El sadismo y el dolor deben tener algo que ver
No duermo. El concepto es mi dolor.
La verdad no me dice nada. ¿La dignidad?
Tu cara me señala
No puedo procesarla.
No quiero decir nada que no sea importante.
Quiero que tú seas importante
—
El reflejo de la larva de enroscarse.
Pretendo que soy polilla. Comer de lo que no es mío.
Agotada en la pretensión del hambre
También yo deseo.
Preguntas por qué la larva no se convertirá en mariposa
Así es como funciona.
Me quedo callada. Es insoportable.
Si no le hablo a alguien por quien pueda abandonar el lenguaje
no tengo nada más que decir
El amor no está aquí.
El hambre es despiadada. La piedad no tiene nada que ver
Pertenece al lenguaje y al amor.
Una existencia oscura
Todo lo que perdí
¿Se perderá de nuevo?
¿Viví en la belleza?
Si la amargura puede llamarse bella
Al final, comerse incluso a sí mismo.
Dices que no tengo ninguna opción
Fue mi primer movimiento físico por miedo.
—
Con un golpe concentrado un aguijón se colocó en mi cuerpo
No noté nada. El dolor es suave.
Me mata a cada instante
Después corrí, colmada. Quería perderme en el verde domesticado
Y tus ojos se habían cerrado a la visión
«¿Por qué estás sola en este enorme jardín vacío
como una pizca de electricidad?»
Ahora quiero que desaparezcas de mi vista
Aterrada de que me abandones otra vez
—
La rosa se abre en la habitación. Entra en el trance de su propia presencia
Se desborda. Se sonrosa.
«Soy una rosa» «Me amas»
Escribir sobre la rosa es decir
«Quiero ser amada» «Exijo que me ames
con narcicismo y soberbia»
Nunca has vivido en una duda como la mía
¿Qué busco en tu cara?
Definir lo que se resbala por debajo,
una identidad vinculada a la pérdida
Una pérdida que descansa en su propia negación
Te aparto con cuidado del placer
Soy yo la que es madre y descendencia ingobernable
Te apareces en mí y me obligas a escribir otra vez
No exijo nada.
Es mi amor hacia las cosas lo que las destruye
La mirada ávida se abre paso
como un faro de niebla en la existencia, comete su violencia en el silencio.
Se trata del instinto.
Me engaño. Mis estafas
activan el deseo sutil de decir la verdad
que es lo único que me mantiene viva.
Lloro porque todas las personas que alguna vez necesité
me han abandonado.
No quiero otra cosa que castrarte.
Si no es que ya lo he hecho.
Que la oscuridad no me afecte también.
No tengo fuerza para escribir sobre esto sin haber dormido toda mi vida
Sé que si lloro ahora no podré terminar nunca
Originales en sueco
Jag älskar dig så som saltet älskar köttet
Det är omöjligt att formulera.
Hur lever jag när du inte ser mig?
Jag är utan bevis för dagens tomhet inför natten
Det går några månader.
Tystnaden går att uthärda.
Månens horn växte till på himmelen redan för sjätte gånge och lyckan var osäker än
Fosterställningen, min enda kontakt med ursprunget
En spindel som förövats sina ben
Sadism borde ha med sorg att göra
Jag sover inte. Föreställningen är min sorg.
Sanningen säger mig inget. Värdigheten?
Ditt ansikte pekar ut mig
Jag kan inte smälta det.
Jag vill inte yttra någonting som inte är viktigt.
Jag vill att du ska vara viktig
Larvens reflex att krulla ihop sig.
Jag gör anspråk på att vara mal. Äta av det som inte tillhör mig. Tagen i anspråk av hunger
Även jag begär.
Du frågar varför larven inte ska bli fjäril
Det är så det går till.
Jag blir tyst. Det är olidligt.
Om jag inte talar till någon för vilken jag kan överge språket
har jag inget att säga längre
Kärleken finns inte här.
Hungern är obönhörlig. Bönen har inte här att göra
Den tillhör språket och kärleken.
En dunkel tillvaro
Allt jag förlorat
Ska det åter gå förlorat?
Levde jag i skönhet?
Om förbittring kan kallas skön
Att till slut äta även sig själv.
Du säger att jag inte har något val
Det var min första fysiska rörelse av rädsla.
Med en koncentrerad stöt placerades en udd i min kropp
Jag märkte ingenting. Smärtan är mild.
Den dödar mig i varje ögonblick
Sedan sprang jag, uppfylld. Ville förlora mig i det tuktade gröna
Och dina ögon hade slutit sig för synen
»Varför är du ensam i denna stora tomma trädgård
om ett stycke elektricitet?«
Nu vill jag att du försvinner ur min åsyn.
Livrädd att du ska överge mig igen
Rosen vecklar ut sig i rummet. Inträder i transen av sin egen närvaro
Överskrider. Det rosar.
»Jag är en ros« »Du älskar mig«
Att skriva om rosen är att säga
»Jag vill bli älskad« »Jag kräver att du älskar mig
narcissistiskt och upphöjt«
Du har aldrig levt i en sådan tveksamhet som jag.
Vad söker jag i ditt ansikte?
Att definiera det som glider undan,
en identitet som har med förlust att göra
En förlust som dväljes i sin egen negation
Jag avlägsnar dig försiktigt ifrån njutningen
Det är jag som är mor och oregerlig avkomma
Du dubbleras i mig och tvingar mig att åter skriva
Jag gör inte anspråk på någonting.
Det är min kärlek till tingen som förgör dem
Den lystna blicken tränger sig fram
likt ett dimljus i tillvaron, begår sitt våld i det tysta.
Det handlar om instinkt.
Jag förleder mig. Mina bedrägerier
utlöser den lilla lust att tala sanning
som är det enda som håller mig vid liv.
Jag gråter för att alla människor jag någonsin behövt
har övergivit mig.
Jag vill inget hellre än att kastrera dig.
Om jag inte redan har gjort det.
Att inte mörkret ska drabba även mig.
Jag orkar inte skriva om det här utan att ha sovit i hela mitt liv
Jag vet att om jag gråter nu kommer jag aldrig att kunna sluta
Primera edición de la Muestra de poetas suecas: Balsam Karam. Segunda edición: Rasha Alqasim.